Provokatör eller Jesusgestalt

Omkring 1908 började Moreno, under sin studietid till läkare, tillbringa mer och mer av sin tid i Augarten, en stor allmän park i Wien, där han hade tillbringat många timmar tillsammans med sin familj som barn.

Moreno berättade inte bara historier för barnen, han lekte med dem. Lekar som utvecklade barnens egen spontanitet, men också lekar som utmanande de värderingar som barnen fått från föräldrar och lärare. Han uppmuntrade dem att berätta historier, hitta på nya namn till sig själva och uppfinna nya föräldrar. Historier om Moreno började spridas bland barnen; han var en kung, han bodde i ett träd i parken, han behövde inte mat som vanliga människor. Lekarna i parken fick ett slut eftersom skola och föräldrar reagerade mot att barnen började ställla nya och ovanliga frågor, vilket väckte förargelse och misstänksamhet om hans syfte. Moreno beslöt sig för att sluta besöka barnen i parken, inte p.g.a. barnen utan tack vare de vuxnas reaktioner.

Barnteaterlärare och förmyndare

Moreno hade samtidigt även grundat en barnteater med en grupp unga aktörer som spelade pjäser som t.ex. ”Så talade Zarathustra” eller klassiker som ”Den inbillade sjuke” av Moliére. I gruppen ingick Liesel. Hon var en flicka som Moreno, trots sin ungdom, var förmyndare för. En dag hade hennes mor kommit till Morenos familj djupt oroad över sin dotter Liesels uppförande. Flickan ljög och hittade på historier och ställde till med bråk och problem för omgivningen. Det hade nu gått så långt att hon riskerade att bli utestängd från skolan. Moreno blev tillfrågad om han ville vara flickans förmyndare och han accepterade. Han upptäckte att hon hade en oerhörd dramatisk begåvning och rekommenderade modern att låta Liesel ta dramalektioner. Elisabeth Bergner, som flickan senare skulle komma att heta, blev en av Tysklands största skådespelerskor. Hon spelade bl.a. i Strindbergs ”Fröken Julie” och har själv skildrat historien och mötet med Moreno i ”Bergner” (1978).

Arbetet med barnteatern fick ett abrupt slut genom första världskrigets början. Vad Moreno framför allt lärde sig från sitt arbete med barn var spontanitet och kreativitet, två honnörsord inom psykodrama.

Som lärare var Moreno öppen och tolerant. Han tog fram sina elevers kreativitet, fantasi och spontanitet. Episoden med Elisabeth Bergner skulle komma att upprepas även med andra barn.

Dubbling och rollbyte

En annan av Morenos favoritsysselsättningar, under hans läkarutbildning, var att gå och titta på rättegångar. Senare iscensatte han, tillsammans med vänner eller sin familj, rättegången på nytt och spelade alla rollerna själv inklusive domare och jury, och till slut förutspådde han den kommande domen, argumenterande för och emot på vilka grunder just den borde utdömas. Ur en psykodramatisk synvinkel är det intressant att notera att han redan här använde två tekniker som senare skulle komma att ingå i psykodrama, nämligen rollbyte och dubbling.

Axiodrama

En av hans publikationer ”The Godhead as Comedian” gavs först ut anonymt någon gång mellan 1908-1911. I den kan man utläsa det som Moreno senare skulle komma att beteckna som axiodrama. Han menar att skådespelaren måste konfrontera sig själv i rollen och istället för att spela rollen, vara rollen. Axiodrama som idé var född och för expressionisterna blev den särskilt betydelsefull, då idén om att förkasta gamla värderingar och tankesätt för att kunna ge plats för nya i akt och mening att skapa ett nytt samhälle, en ny värld, särskilt tilltalade dem.

”Så talade Zarathustra”

Enligt sägnen lär Moreno och en vän ha gått för att se en teaterföreställning ”Så talade Zarathustra” baserad på boken med samma titel av Niezsche. När skådespelaren som spelade Zarathustra började agera på scenen ingrep Moreno och hans vän och stoppade spelet genom att deklarera att ingen annan än självaste Zarathustra skulle kunna spela rollen av Zarathustra. Moreno fastslog därefter att de nu hade bevittnat slutet på den traditionella teatern och att en ny era med den enda sanna teatern såg dagens ljus. En teater där varje skådespelare skulle spela sig själv. Såväl författare som regissör försvarade den avbrutne skådespelaren. Moreno och hans vän blev utslängda från teaterföreställningen och polis tillkallades. Moreno och hans vän ställdes inför domarskranket och fick lova att inte avbryta eller lägga sig i fler teaterföreställningar i framtiden.

Sociodrama

Under 1921 började en grupp skådespelare som Anna Höllering, Alfred Polgar, Peter Lorre, och litterära personer som Fritz Lampl, Georg Kulka, Rolbert Muller, Franz Wefel och Moreno träffas regelbundet på café Museum i Wien. Det var efterkrigstid och Österrike led brist på både socialt och politiskt ledarskap. Moreno presenterade en idé för gruppen som gick ut på att han ville förena alla slags människor, skapa ett forum där Österrikes framtid skulle kunna diskuteras på ett demokratiskt sätt. Av Anna Höllerings far hyrde han teatern Kompödienhaus för att den första april iscensätta idén.

Det är inte klarlagt hur allvarlig menat det hela var från Morenos sida, om det rent av var ett aprilskämt! Hur som helst på kvällen den första april var teatern fullsatt. Där fanns dignitärer, politiker, vanliga teaterbesökare och Morenos egna vänner. När ridån gick upp stod Moreno ensam på scenen klädd som en kunglig narr. På scenen fanns en tron, en kungakrona och en purpurmantel. Moreno presenterade sig och sa att han letade efter en kung men det kunde inte vara en person vem som helst utan någon som naturligt skulle framträda ur massan och vars visdom skulle göra honom till en ledare. Efter det inviterade han åskådarna att komma upp på scenen, för att berätta om vilka egenskaper en ledare borde besitta och att provsitta tronen om de hade lust. Ovana vid den sortens spel var det väldigt få som hörsammade hans uppmaning och irritationen i publiken steg. Många valde att resa sig och gå, särskilt de höga dignitärerna. Kvällen blev en katastrof och Moreno var oerhört besviken.

Enligt Marineau (Jacob Levy Moreno 1889-1974) kan kvällen på teatern vara ett exempel på det första sociodramat. Per definition är sociodrama det som sker mellan individer och grupper och kollektiva idéer. Till skillnad mot psykodrama, som handlar om individen, är sociodrama det som sker mellan människor i en grupp, dess fördomar och värderingar. Syftet är att utforska och lösa problem mellan människor i gruppen och mellan olika grupper.

Playback

Omkring 1922 hyrde Moreno en lokal på Maysedergasse 2 i Wien. Stället tillhörde en kvinnogrupp och användes till utställningar av gruppmedlemmarnas konst och hantverk. Lokalen, som var ganska stor, var uppdelad på två rum och en huvudhall som rymde mellan 50 och 75 personer och det var i den hallen som den nya teatergruppens föreställningar ägde rum. Publiken fick föreslå ett tema och skådespelarna spelade upp en pjäs på temat s k spontan teater. Temat kunde också vara aktuella nyheter som det hade stått om i tidningen, den s.k. ”den levande tidningens” teknik.

Teatern fick bra recensioner, publiken strömmade till och var snabbt med på noterna. Moreno var gruppens ledare och här påbörjades hans bana som psykodramaregissör. Metoden kallades ännu inte för psykodrama men grundteknikerna hade börjat utvecklas.

Från spontan teater till terapeutisk teater

Nedan följer en (förkortad version) historia som Moreno återberättade många gånger själv. Förmodligen är det vid denna tidpunkt Moreno till fullo börjar inse det terapeutiska värdet i att agera ut konflikter på scenen;

”Det fanns en ung skådespelerska med i ensemblen som hette Barbara. Hon var en av huvudattraktionerna tack vare hennes skickliga skådespeleri. Snart blev det tydligt att hon var djupt förälskad i en ung poet och pjäsförfattare, som alltid satt på första raden och följde varje rörelse som hon gjorde. De var förälskade och en dag berättade paret att de skulle gifta sig. Förutom att de nu var gifta förändrades ingenting, hon fortsatte sitt arbete på teatern och han satt och tittade på. En dag sökte han upp mig och hans ögon var så sorgsna. ”Vad är det som har hänt”? frågade jag honom. ”Åh doktorn” svarade han ”jag står inte ut längre”. Georg (som mannen kallas) berättar då att Barbara som är så änglalik och som alla beundrar beter sig som en galning när paret är ensamma. Hon har ett fruktansvärt språk, och när Georg blir arg slår hon honom med knytnävarna. Moreno ber Georg komma till teatern som vanligt på kvällen men lovar också att se vad han kan göra för att förbättra situationen.

På kvällen tar han Barbara åt sidan, berömmer henne för de prestationer hon gjort hittills, men säger att publiken vill se henne också i roller som är mer jordnära, som visar det råa i den mänskliga naturen, dess vulgaritet o.s.v. Barbara blev entusiastisk och Moreno gav sedan skådespelarna i uppdrag att spela upp en scen, där en kvinna från ett slumdistrikt i Wien som hade antastat män just hade blivit mördad och polisen letar fortfarande efter mördaren. Scenen sattes upp och Barbara sitter på ett café. Hon lämnar caféet och en av skådespelarna följer efter henne. De båda hamnar i en hetsig diskussion om pengar och hos Barbara kommer en okänd sida fram där hon svär som en borstbindare, slår mot mannen och sparkar honom på benen. Georg halvsitter nu i sin stol på väg upp. Mannen på scenen svarar och tar fram en kniv ur rockfickan. Han jagar Barbara i cirklar, kommer närmare och närmare. Barbara spelar så bra att publiken kan känna hennes rädsla. Scenen slutar med att Barbara ”mördas”. Efteråt är Barbara full av energi och glädje. Efter den kvällen fortsätter hon att spela mera med sina mörkare sidor. Georg sökte ånyo upp Moreno. Han hade genast förstått att Moreno hade terapeutiskt hjälpt Barbara och gav Moreno rapporter allt eftersom. Han berättade att Barbara fortfarande kunde ha utbrott men de var inte längre lika intensiva och att hon mitt i kunde avbryta sig och börja skratta.

Så småningom började Georg och Barbara tillsammans agera på scenen. De spelade upp sina egna kontroverser som de hade hemma. Gradvis började episoder från både hans och hennes barndom och familjer även spelas upp och deras framtida planer. Efter sådana sessioner började människor från publiken söka upp mig efteråt, berättar Moreno, för att fråga mig varför de blev mer berörda av Georg och Barbaras scener än andra (publikens olika teman). Några månader senare satte sig Moreno, Georg och Barbara ned och Moreno analyserade den utveckling de båda genomgått. (Psykodrama Volume 1, 1946)

Action som metod

Psykodrama utvecklades genom att Morenos gradvisa upptäckter och undersökning av många alternativ. Han ansåg att det var möjligt för en människa att förändras genom en process som han kallade action insight. Denna innebar att man experimenterade med beteendet, för att sedan reflektera över processen, vilket är raka motsatsen till psykoanalysen, där reflekterandet föregår agerandet. Det gick inte så bra för paret Barbara och Georg. De separerade så småningom, men arbetet som Moreno gjorde med dem bidrog till att psykodrama började utvecklas.

Moreno fortsatte att arbeta med teatern i Wien under 1924. Teatergruppen åkte också på turné i Tyskland. Han arbetade med olika inriktningar från terapeutisk teater med familjer till theatre reciproque och experimentell spontan teater i Wien.

Fortfarande återstod att organisera och systematisera den terapeutiska delen som så småningom skulle utvecklas till psykodrama.